Behöver skriva av mig!
Jag orkar inte sitta dag in och dag ut och tänka på att om jag ska göra mig illa eller inte, jag trodde verkligen att jag kunde sluta, men det har jag inte kunnat, klarade mig i sex månader men nu kommer allt tillbaka igen. Jag vill inte oroa folk hela tiden på grund av mitt mående hela tiden och att jag måste gömma mina nya ärr hela tiden. Nya ärr varje dag, gömma allt hela tiden jag orkar inte! Vänner som kommer och går hela tiden, allting sårar även ifall jag inte visar det, jag orkar snart inte mer, Jag vill inte oroa min familj om att jag mår dåligt hela tiden. Jag vill vara den glada Angelica inte den ledsna hela tiden.
Jag klarar inte ens av att kolla på "Livet blir bättre" utan att jag sitter och halvgråter hela tiden, men jag håller gråten i halsen för att inte visa mig svag. Mitt leende är falskt igen, ingenting är längre riktiga skratt eller leenden. Allt är bara så jävla falskt.
Jag har två sidor, ena som man ser i verkligheten som är "Den glada Angelica" och på bloggen, är det mitt riktiga jag.
Jag har två sidor, ena som man ser i verkligheten som är "Den glada Angelica" och på bloggen, är det mitt riktiga jag.
Jag är duktig på det där med att låtsas och sätta på en mask som döljer mitt riktiga jag.
Jag orkar inte ens gå upp till skolan, jag vill bara ligga kvar och sova och låtsas som att allt är okej...
Jag orkar inte ens gå upp till skolan, jag vill bara ligga kvar och sova och låtsas som att allt är okej...
Varje timme så får jag ångest, jag vill göra mig illa, även ifall jag kanppt får plats på armen. Benen är mitt andrahandsval, men armen blir mitt första.
Att se blodet rinna ifrån min arm gör att jag mår lite bättre. Jag hatar mig själv. För den jag är och hur jag ser ut. Önskan om att vara bra, intressant, älskvärd och att ha någon. Någon att prata med som förstår. Kanske inte som har varit med om samma sak men som förstår att jag ibland vill vara tyst, att jag kanske stöter ifrån, att jag gråter. Men istället är jag ensam och behåller allting för mig själv. Jag ser tillbaka mer än jag ser framåt. Egentligen ser jag inte framåt alls, jag är ändå säker på att mitt liv kommer ta slut innan jag hunnit fylla tjugofem. Jag äter mindre, mer sällan. Fast när jag väl äter så hetsäter jag, får ont, ångesten ökar.
Att se blodet rinna ifrån min arm gör att jag mår lite bättre. Jag hatar mig själv. För den jag är och hur jag ser ut. Önskan om att vara bra, intressant, älskvärd och att ha någon. Någon att prata med som förstår. Kanske inte som har varit med om samma sak men som förstår att jag ibland vill vara tyst, att jag kanske stöter ifrån, att jag gråter. Men istället är jag ensam och behåller allting för mig själv. Jag ser tillbaka mer än jag ser framåt. Egentligen ser jag inte framåt alls, jag är ändå säker på att mitt liv kommer ta slut innan jag hunnit fylla tjugofem. Jag äter mindre, mer sällan. Fast när jag väl äter så hetsäter jag, får ont, ångesten ökar.
Jag kan inte leva som jag vill. Jag kan inte le, skratta, älska, vara lycklig och bara må bra.
Jag skulle verkligen behöva åka in på ett behandlingshem ett tag!.
Kommentarer
Anonym
Du hamnar inte på behandlingshem bara för att du vill, du måste gå egenom massa utredingar innan man kan komma in...
A
Men gumman! Så ska du inte behöva ha det! Prata med mig??? <3
Trackback