angeliicahh

Längtan efter sommaren sprödar i mitt huvud, jag vill att det ska bli varmt men inte för varmt. Men så varmt så  att jag kan gå med luftiga kläder, jag kommer inte välja att gå i kläder som har kortärmat, jag vet hur folk kommer reagera folk kommer stirra på mig och mina ärr, men jag bryr mig inte oftast men nu vet jag inte om jag ska bry mig om det eller inte. För jag vet att jag ändå kommer få blickar över hur mina armar ser ut. Jag är rädd, att någon ska komma fram och kommentera, men samtidigt inte. Mina ärr tillhör mig, det bevisar vad som hänt mig. 
Helt ärligt så tycker jag mina ärr är vackra. Jag må låta som om jag är dum i huvudet, men jag gillar dom faktist. Om inte jag gillar dom, hur ska jag då kunna acceptera mig själv senare i livet ? Ärren tillhör.

Jag vet inte hur jag mår idag, jag känner mig rätt osäker på hur jag mår, om jag mår bra, sådär eller om jag mår dåligt. Allting går bara upp och ned hela tiden, så jag vet inte hur jag ska tänka eller vad jag ska tänka på. 
Men jag känner rädsla hela tiden, att folk bara ska kommentera hur jag ser ut. Hur ful och äcklig jag är. 

Inatt satt jag och skrev ned min hela berättelse i helhet. Det tog två timmar nästan att skriva två 2½ a4 papper, jag var tvungen att ta en paus gång på gång för att jag fick gråtattacker och bilder i mitt huvud. Jag klarade inte av det.

Jag lyckades, jag självskadade inte, men kommer jag klara av det inatt? Det är frågan.

Jag är den jag är.
Jag är mig själv
Om jag inte vore mig själv, vem skulle jag vara då? 
En okänd flicka ?
Jag vill inte vara någon annan än mig själv.

Jag känner rädslan inom mig när jag måste visa det som är det riktiga jag.
Hur ska folk reagera, vad kommer dom tycka om mig då?
Jag vill inte riskera mer.

Jag saknar redan allt jag hade runt omkring mig.
Jag saknar allt som fick mig att må bra. Men jag kastade det i sjön, kommer jag någonsin att få tillbaka det?
Känna att jag har någon att vara med? Jag saknar dom.

Jag hatar mig själv Jag hatar mig själv  Jag hatar mig själv Jag hatar mig själv Jag hatar mig själv Jag hatar mig själv  Jag hatar mig själv Jag hatar mig själv Jag hatar mig själv Jag hatar mig själv  Jag hatar mig själv Jag hatar mig själv!!

Både tankarna och känslorna går upp och ned hela tiden, jag vet inte vad jag ska tänka och inte tänka på, jag blir helt parralyserad av min hjärna och mina tankar. Jag hatar att det ska vara såhär.

Idag så var jag med Mikkan och vi var på bio, vi kollade på En gång i Phuket, den var faktiskt ganska rolig!  Fick mig att tänka på någonting annat för en gångs skull!

Jag orkar inte må såhär som jag gör, jag vill ha hjälp med det här nu, allting går bara överstyr hela tiden, mitt humör ändras hela tiden först kan jag vara glad, sen kan jag vara jätteirriterad, sedan kan jag vara jätte deppig. Jag fattar själv inte varför. Jag orkar inte med detta längre, det har gått så långt att jag ska besöka Hs (Huddinge Sjukhus) för lite grejer, och se vad som händer, och jag hoppas på att jag får behandling för mitt mående! Vet dock inte när jag ska dit, men att behöva oroa mig varje dag om jag ska skada mig eller inte gör mig helt galen. Jag vill verkligen inte hålla på med mitt självskadebeetende, men det är så himla svårt. 
Jag trodde verkligen att jag kunde sluta, men sedan när jag såg hur mitt blod rann, så blev jag fast igen, jag kände hur jag hade saknat att se hur mitt blod rann ned från armen och hur allting bara släppte för stunden och senare så kommer det panikattacker för att jag ångrar att jag har skurit mig. Jag hatar mig själv, för den jag är. Exakt allt. Jag vet inte vem jag är själv, vem är jag ? 
Jag är två personer det är det ända jag vet. En på bloggen och en i verkligheten, och den i verkligheten låtsas som att allting är bra, medans jag erkänner att jag inte mår så bra som jag säger när folk frågar. Jag erkänner här i bloggen att det inte är så jävla bra som jag säger att det är. Men det har faktist vart bra ett tag. Men det varade inte så länge ju.. Minst tre månader eller mindre.
Jag vill inte må såhär dåligt som jag gör, jag vill få slut på allt, en gång för alla...

Men hur...!?

Tankarna sprider sig runt mitt huvud och ja bara funderar och funderar medans tårarna faller ned från kinden.
Minnena vill inte försvinna. En vän. Underbar vän. Nu är borta för alltid.
Jag saknar dig, du betydde så mycket för mig! Du lämnade världen i skolan. I skolan där din klasskompis hittade dig.. Ett sms jag inte glömmer.
Tankarna blir till känslor känslorna blir till tårar tårarna bir till blod.
Smärtan blir till sömn
Vafan ska man göra nu när allt känns så jävla tomt. Du var en underbar vän gumman!
..

Allmänt:
Jag har inte bloggat på fem dagar. Känner mig väldigt osocial! Mina brännskador är nästan borta! Känner att jag blev en pensionär just denna vecka.
Saknar en viss person som lämnat världen.. :(
Tårarna rinner ned för min kind och kan inte sluta gråta..
Det gör ont inombords..
Jag känner att jag behöver skriva lite..

Jag orkar verkligen inte skriva mer just nu. Mamma tjatar dels att jag ska stänga av datorn men hon ser inte att ja gråter.
Nu tänker jag gå in i mitt rum och skriva en massa.


Peace and love

Har inte bloggar på en vecka nu, har inte haft någon ork eller någonting, sitter just nu och väntar till mamma och pappa kommer hem från mötet på soc. Vilket som handlar om mig som vanligt.
Från dag till dag vet jag inte hur jag mår, att må så dåligt att inte ens orka dra sig upp till skolan. Ni som tror att jag inte försöka göra nått åt saken, vad fan vet ni om det? Jag försöker så gott jag kan men det är inte så jävla svår när man väl har nått så kallat "Bordeline"
Länken förklarar allting, jag orkar inte sittar här och skriva en massa grejer om bordeline, så ni kan lika gära gå in och läsa om det istället!
http://www.vardguiden.se/Sjukdomar-och-rad/Omraden/Sjukdomar-och-besvar/Borderline-personlighetsstorning/

Just nu känns det som om jag gräver min egen grav för tillfället...

Nej nu till nått possitivt.
I lördags så var jag på Sabaton vilket var sjukt kul! Frös som fan gjorde man, men wtf skit samma.
Hm skriver nog mer senare fryser just nu tänker lägga mig i ett bad.


Peace and love.

Allting känns bara så himla fel hela tiden, att må så dåligt att man inte ens orkar gå upp till skolan på morgonen och alltid gråta sig till sömns. Jag har bara legat i sängen hela dan idag, det tänker jag fortsätta att göra, tänker inte gå upp ingenting jag orkar inte att mitt liv ska vara såhär som det är, att må dåligt och allt sådant skit.
Verkligen inte okej, jag vill kunna må bra på riktigt istället för att fejka att jag mår bra. Finns bara några jättefå tillfällen som jag har vart riktigt glad för dagen.
Men nu är allt bara svart för mig. Jag önskar ingenting annat än att vara lycklig och glad.
Att vara deprimerad och ha panik ångest är som om världen skulle gå under. Nej men smärtan i bröstet och när man får så svårt att andas och tårarana bara rinner ned för kinden.
Jag har inte fått några tabletter heller för att mamma inte vill att jag ska ha deprisionstabletter.
Men det är kanske det jag skulle behöva just nu.

Sen att på morgonen så hör man hur min bror bankar på dörren när jag har världens huvudvärk och skriker att jag skulle ha gått till skolan gör det ännu värre. Jag har fortfarande ont i huvudet men jag orkar inte bry mig om någonting längre..
Jag vill bara kunna må bra ingenting annat.
Jag var lycklig ett tag med en viss person som lämnade mig utan att ens lämna ett spår..


Peace and love

Jag vet inte vad jag ska tänka längre. Känner bara att jag inte räcker till någonting längre, utan att jag är ett speciellt offer som alla ska klandra ned på. Som om det står skrivet i pannnan på mig. Jag är trött på att folk alltid ska hålla på och utnyttja mig hela tiden. Jag kanske är svag men bara för att jag är svag så ska man fan inte trycka ned mig. Det verkar som om folk verkligen tycker det är kul att plåga andra, att se de lida.
Jag är trött på att folk ska hålla på med mig hela tiden, jag har också ett liv som jag vill leva till fullo, men det kan jag inte göra när jag mår dåligt. Det är inte så speciellt kul att må såhär dåligt hela tiden. Jag är som två personer, det vet jag men jag visar inte ena sidan eftersom det är den som är så svag, bara ett litet skämt ord kan såra mig. Jag har kämpat för att ta mig upp, men det är ingen idé att ens försöka längre, jag kommer bara trilla ned igen och igen.
Jag försöker att må bra, men det är inte så himla enkelt heller. Det är inte bara jag som försöker få så att jag mår bra, utan min mamma också, men det är inte så lätt direkt när man inte kan få någon hjälp direkt.
Att få panikångest och sedan att det leder till självskadebeteende är inte roligt, jag vill egentligen inte skada mig själv, men när jag väl mår så pass dåligt och kommer in i det mörka stadiet så blir det så automatiskt, när man väl är inne i självkadebeteende och har hållt på med det i flera år så är man delvis beroende så det är ganska svårt att sluta också, även om man väl försöker och vill, så hittar man inte viljan att sluta.
Jag känner bara just nu att allt är mörkt och kallt inom mig. Jag kan inte ens sova, känner mig helt ensam som om jag har demoner inom mig. Vilket jag vet att jag inte har.
Jag känner att min livssglädje bara sjunker ned på en låg nivå just nu.
Jag vill bara kunna vara en glad och lycklig tjej, det är min högsta önskan just nu. Men hur kommer det gå när jag väl mår så pass dåligt att jag alltid måste fejka mina leenden och mina tystsamma skratt som inte egentligen betyder någonting?

Jag vet inte hur jag kommer ha lusten att kämpa vidare snart, jag vill leva mitt liv, men inte såhär!


Peace and love