Tankarna sprider sig i huvudet.
Jag vet inte vad jag ska tänka längre. Känner bara att jag inte räcker till någonting längre, utan att jag är ett speciellt offer som alla ska klandra ned på. Som om det står skrivet i pannnan på mig. Jag är trött på att folk alltid ska hålla på och utnyttja mig hela tiden. Jag kanske är svag men bara för att jag är svag så ska man fan inte trycka ned mig. Det verkar som om folk verkligen tycker det är kul att plåga andra, att se de lida.
Jag är trött på att folk ska hålla på med mig hela tiden, jag har också ett liv som jag vill leva till fullo, men det kan jag inte göra när jag mår dåligt. Det är inte så speciellt kul att må såhär dåligt hela tiden. Jag är som två personer, det vet jag men jag visar inte ena sidan eftersom det är den som är så svag, bara ett litet skämt ord kan såra mig. Jag har kämpat för att ta mig upp, men det är ingen idé att ens försöka längre, jag kommer bara trilla ned igen och igen.
Jag försöker att må bra, men det är inte så himla enkelt heller. Det är inte bara jag som försöker få så att jag mår bra, utan min mamma också, men det är inte så lätt direkt när man inte kan få någon hjälp direkt.
Att få panikångest och sedan att det leder till självskadebeteende är inte roligt, jag vill egentligen inte skada mig själv, men när jag väl mår så pass dåligt och kommer in i det mörka stadiet så blir det så automatiskt, när man väl är inne i självkadebeteende och har hållt på med det i flera år så är man delvis beroende så det är ganska svårt att sluta också, även om man väl försöker och vill, så hittar man inte viljan att sluta.
Jag känner bara just nu att allt är mörkt och kallt inom mig. Jag kan inte ens sova, känner mig helt ensam som om jag har demoner inom mig. Vilket jag vet att jag inte har.
Jag känner att min livssglädje bara sjunker ned på en låg nivå just nu.
Jag vill bara kunna vara en glad och lycklig tjej, det är min högsta önskan just nu. Men hur kommer det gå när jag väl mår så pass dåligt att jag alltid måste fejka mina leenden och mina tystsamma skratt som inte egentligen betyder någonting?
Jag vet inte hur jag kommer ha lusten att kämpa vidare snart, jag vill leva mitt liv, men inte såhär!
Peace and love
Jag känner så jävla mycket med dig.
Förstår att människor klankar ner på dig och säger att du är tjock och ful osv. Men ska alla se ut likadana eller? Ska alla vara smala som jävla pinnar, med stora bröst, smala lår, och perfekt ansikte. Nej, åt helvete med det. Och med dem. Jag har varit i precis samma sitts som du sitter i. Men ingen jävel är perfekt, och ingen SKA se likadana ut.
"Baby, I was born this way"
"If im ugly then so are you"
"You are beautiful no matter what they say"
osv.
Du är vacker som du är.