angeliicahh

Det började med att jag skulle börja i 3an, i en ny skola som hete Vrc " Vårby Resuch center" De första två veckorna gick bra, tills en kille i klassen börja hålla på, jag fattade inte vad jag hade gjort, han började kalla mig för saker som var väldigt kränkande, jag kände mig självklart dum i huvudet eftersom jag fattade inte ens varför han kallade mig grejer, utan att jag ens gjort någon någonting, jag satt bara i klassrumet och gjorde det jag skulle, det var och jobba med det jag fick, sedan började en till kille hålla på, då var de två stycken som höll på med mig, jag kunde inte säga till, eftersom jag var så liten och fattade inte så mycket.
De började slå mig kalla mig för hora, tjockis och så, tillslut när jag blev ledsen sprang jag där ifrån, jag sprang hem till mamma i gråt.
Mamma undrade vad som hade hänt och jag hade sagt till vad som hade hänt, mamma pratade med min lärare, de hade sett vad dom hade gjort men gjorde ingenting, så fortsatte det i år, tillslut när dom två killarna slutade så kom det två nya, ena känner jag sen jag var liten, jag visste hur han var, men ändå så var han taskig mot mig och den andra nya ocskå. Dendära John som han hette slog mig, utan någon helst anledning, sedan så började han "Vad glor du på tjockis!"
Jag tänkte, vadfan har jag gjort dig?
Jag sa till lärarna men dom gjorde ingenting, det blev ännu mer gråt och springande hem, tillslut när det var skola igen så ville ja inte gå dit, eftersom jag visste vad som skulle hända, alltid samma sak.
jag skolkade alltid flera dagar i rad. Månader till och med, tillslut så fick jag ett eget rum, jag blev isolerad med en annan lärare på andra sidan av skolan.
Men när de brukade hämta mat med en lärare då kom dom in, dom kom in och slog mig, kastade pennor på mig, pikade pennor i mitt huvud och i ryggen, jag förstod inte vad jag hade gjort för fel, jag satt bara och gjorde det jag skulle göra, men jag kunde inte jobba eftersom dom alltid höll på och gjorde någonting.
Det höll på såhär i 4 år, jag fick gå till bup och prata, men jag vägrade att prata, jag kunde inte, jag kännde mig så svag och världelös.
[Det är därför jag inte kan så mycket idag.]
tillsist när jag var hemma, jag satt och grät i mitt rum, det var mammas 45 års dag.
jag hittade någonting vasst, och det var då jag började och skära mig, det var så jag visste att jag skulle få slut på allting.

Jag torkade tårarna och drog ned tröjan över armen så det inte syntes. Sedan plingade mina kompisar på, JaZii och min granne Ida. Jag visade dom vad jag hade gjort. Dumt av mig, de ropade på mamma och visade mamma vad jag hade gjort,
de frågade varför jag hade gjort det, det ända jag svarade var "Jag vet inte"

senare, när klockan var ungefär sju eller åtta så kom min bror in i mitt rum och frågade varför jag hade gjort det, då förklarade jag varför och bröt ut i gråt, min bror började också att gråta, han sa att jag skule lova att aldrig skära mig igen.
När jag kom tillbaka till skolan igen så började de kalla mig för EMO. Bara för att jag lyssnade på Tokio Hotel och Bullet for my valentine,
jag tänkte vad fan är emo för någonting ? Jag var inne på datorn, pea och kamrat, jag hade fått inlägg som stod kränkade saker där med, att jag var ful fet och äcklig.
Mamma ringde till rektorn varje gång jag kom hem gråtande, men det ända min rektor hade att säga var "De är bara barn"
Lärarna började göra någonting åt saken när jag började skära mig, men då var allt försent..

En dag blev jag misshandlad i skolan, jag kunde inte jobba ingenting, det ända jag gjorde var att vara tyst hemma och även i skolan, det ända jag gjorde när jag var hemma var att skära mig då och då, jag var ett oskyldigt barn som inte hade gjort någonting, jag sa ingenting, jag var den som var den blyga tjejen och fick all skit, men när jag försökte skrika lägg av blev det bara värre.

Jag har fått byta skola, men det gick inte så bra där heller i början.. Men jag lärde mig att stå ut, i flera års mobbande, och kämpande.
Genom det har jag mognat väldigt fort, och mamma har alltid funnits tillhands, jag försökte ta livet av mig flera gånger för att jag mådde så pass dåligt på grund av min skola, än idag så mår jag dåligt på grund av det, men jag visar det inte, jag döljer mitt förflutna och döljer min smärta..
Så idag har jag inset att det inte var jag som var felet, det var jag som var deras byte, det var dom det var fel på..

Jag har stått ut med så mycket, jag ville inte ge upp, även om jag bara ville, men mamma hjälpte mig hela vägen.
Så därför är jag som jag är idag, jag har inset att man inte ska mobba folk, utan stötta och ställa upp, jag ställer upp för alla, det kommer jag alltid att göra.

Självskadebeetendet fortsätter och vet inte när jag väl kommer sluta med det, har försökt så många gånger att sluta, men det går inte. Jag är för beroende.
Jag gillar det inte, men att jag mår dåligt gör saken inte bättre heller. Alla minnen från detta kommer alltid upp, det gör ont i mig bara jag tänker på det, vill kunna sköta min nya skola som jag går i nu, men det går inte, jag mår för dåligt..
Men dom i familjen tror att jag bara skolkar, men nej så är det inte. När man mår dåligt så kan man inte koncentrera sig i sitt arbete man har, man sitter i sina egna tankar och lyssnar bara på sina tankar och ingenting annat.
Det är svårt.
Jag hatar att alltid må dåligt.
Jag vill vara lycklig..
...
<3