angeliicahh

Allting började med att jag skulle börja i 3an, i en ny skola som hette Vrc " Vårby Resuch center" De första två veckorna gick bra, tills en kille i klassen börja hålla på, jag förstod inte vad jag hade gjort, men han började kalla mig för saker som var väldigt kränkande, som te.x "Jävla tjockis, gå och banta,kolla hur fet du är!" "Vad fan glor du på din jävla padda" "Jävla hora!" och så vidare. Jag kände mig så dum i huvudet eftersom jag fattade inte ens varför han höll på och kränkte mig och bara höll på med mig över huvudtaget, utan att jag ens gjort någon någonting, jag satt bara i klassrumet och var tyst och gjorde det jag skulle, jobba med det jag fick i arbete att göra. Sedan började en till kille hålla på, då var de två stycken som höll på med mig, jag kunde inte säga till, eftersom jag vågade inte, och jag hade sagt till, men de lyssnade inte på mina rop. De började slå mig, stoppa pennor i ryggen och i mitt huvud, kasta sudd. Kasta stolar på mig när jag bara satt och jobbade med det jag var tillsagd att jag skulle göra. Till slut när jag blev så ledsen att jag sprang därifrån, jag sprang hem gråtandes nästan varje dag.

Mamma undrade självklart vad som hade hänt och jag berättade vad som hade hänt för henne, mamma ringde till skolan och pratade med min lärare, de hade sett vad dom hade gjort mot mig men de ingrep inte de bara satt där och kollade på. Så fortsatte det en längre tid. Tillslut när dom två killarna slutade så kom det två nya, ena känner jag sen jag var liten, jag visste hur han var, men ändå så var han taskig mot mig och den andra nya ocskå. Den dära "John" som han hette slog mig, utan någon helst anledning, sedan så började han "Vad glor du på tjockis!"Jag tänkte, vad fan har jag gjort dig? Låt mig vara?
Jag sa till lärarna men dom gjorde ingenting, det blev ännu mer gråt och springande hem, tillslut när det var skola igen så ville ja inte gå dit, eftersom jag visste vad som skulle hända, alltid samma sak.Jag skolkade alltid flera dagar i rad. Månader till och med, tillslut så fick jag ett eget rum i skolan, jag blev isolerad med en annan lärare på andra sidan av skolan. Men de kunnde ändå komma åt mig.När de brukade hämta mat med en lärare då kom dom in, dom kom in och slog mig, kastade pennor på mig, pikade pennor i mitt huvud och i ryggen, jag förstod inte vad jag hade gjort för fel, jag satt bara och gjorde det jag skulle göra, men jag kunde inte jobba eftersom dom alltid höll på och gjorde någonting.
Det höll på såhär i 4 år, jag fick gå till BUP och prata, men jag vägrade att prata, jag kunde inte, jag kännde mig så svag och världelös. De förstod ändå inte vad jag gick igenom så jag tyckte det inte var någon helst idé att prata med dom. Till sist fick jag nog,det var mammas 45 års dag. Jag hittade någonting vasst, och det var då jag började och skära mig, det var så jag visste att jag skulle få slut på allting. Men det blev bara värre, jag torkade tårarna och drog ned tröjan över armen så det inte syntes. Sedan plingade mina kompisar på, en tjej som heter Jannika och min granne Ida. Jag visade dom vad jag hade gjort. Dumt av mig, de ropade på mamma och visade mamma vad jag hade gjort,

de frågade varför jag hade gjort det, det ända jag svarade var "Jag vet inte" även fast jag visste varför men jag orkade inte förklara allting. senare, när klockan var ungefär sju eller åtta så kom min bror in i mitt rum och frågade varför jag hade gjort det, då förklarade jag varför och bröt ut i gråt, min bror började också att gråta, han sa att jag skulle lova att aldrig skära mig igen..

När jag kom tillbaka till skolan igen så började de kalla mig för EMO. Bara för att jag lyssnade på "Tokio Hotel och Bullet for my valentine",

jag tänkte vad fan är emo för någonting ? Jag var inne på datorn, pea och kamrat, jag hade fått inlägg som stod kränkade saker där med, att jag var ful fet och äcklig. Vilket ja började hålla med om, mitt självförtroende sjönk enormt. Mamma ringde till rektorn varje gång jag kom hem gråtandes, men det ända min rektor hade att säga var "De är bara barn" Det var förns när mamma berättade att jag hade börjat skära mig de gjorde någonting åt saken, det var då de insåg att jag mådde dåligt. Flera dagar blev jag misshandlad i skolan, jag kunde inte jobba ingenting, det ända jag gjorde var att vara tyst hemma och även i skolan, det ända jag gjorde hemma, jag satt bara inne, framför datorn försökte hitta vänner, men nej det gick inte, när jag väl hade sagt till vissa som jag trodde var mina vänner, men nej de bara utnyttjade min snällhet, de visste att jag inte kunde säga till så de utnyttjade det. Jag var ett oskyldigt barn som inte hade gjort någonting, jag sa ingenting, jag var den som var den blyga tjejen som fick ta all skit ifrån allt och alla, men när jag försökte säga ifrån, blev de bara värre, de slog mig ännu mer. Jag har lärt mig att stå ut, i flera års mobbande och kämpande. Genom det har jag mognat väldigt fort på så kort tid efter allt som har hänt, det här förföljer mig vart jag än går, det påminner mig än idag. Men jag lärde mig att stå ut mamma har alltid funnits tillhandsm, jag har försökt ta livet av mig flera gånger för att jag mådde så pass dåligt på grund av min skola, än idag så mår jag dåligt på grund av det, men jag visar det inte, jag döljer mitt förflutna och döljer min smärta. Så idag har jag inset att det inte var jag som var felet, Jag har stått ut med så mycket, jag ville inte ge upp, även om jag bara ville, men mamma hjälpte mig hela vägen, vilket jag är väldigt tacksam över.

Det finns även folk som håller på med mig fortfarande. Det finns en sida som heter "Emochan" Som folk har lagt upp mig på fler än fem gånger och jag har sett folks kommentarer vad de skriver. Även om man försöker inte bry sig så känns det inombords och det sårar även fast folk inte inser det. Idag så verkar folk tycka det är jättekul att såra folk, eftersom allt som har hänt så är man så svag. Jag har försökt och gett upp flera gånger. Alla ärr blivigt djupare och gått in i deprisivetion på grund av allting nu. Jag har skurit mig snart i fem år, men nu har jag tagit kontakt med en läkare som ska skicka en remiss till "Huddinge sjukhus" Så jag får vara där och prata med folk om detta som får mig att må dåligt.

Jag har sjukt svårt att lita på folk eftersom folk har utnyttjat mig och även vart sjukt falska.